Fjodor Dostojevskij, Brott och straff

Raskolnikov, en fattig student i S:t Petersburg, fattar ett beslut om att mörda pantlånerskan. I stundens hetta begås misstag och även pantlånerskans syster drabbas av Raskolnikovs yza. Efter mordet faller han in i en djup febersjukdom och under hans tillfrisknande får läsaren följa Raskolnikov genom S:t Petersburg i hans möten med andra människor ohc polisens utredning kring brottet. Raskolnikov möter så småningom också en kvinna, Sonja, som han förälskar sig och till slut avslöjar sin gärning för. Han lovar henne att ang sig själv, vilket han också gör, han blir dömd och får avsitta sin tid i arbetsläger.

Raskolnikovs världsbild är snedvriden och han ser på sina medmänniskor som skruvade främlingar. Hans gärning är ett illdåd, han mördar pantlånerskan på märkliga grunder som verkar ty sig vara mer ett dåd som han utför bara för att visa att han kan bemästra liv och död. Trots att han aldrig uttalar någon ånger för det han gjort verkar han lida oerhört efter mordet, delvis på flykt undan polis och i oro för att hans nära ska avslöja honom. Kvalen blir han straff.

En fantastisk roman med oförtjänt dåligt rykte. Den är inte alls så svårmodig och tung som den sägs vara. En av de romaner som satt som djupast spår i mig, jag kommer aldrig att glömma den!

Hjalmar Söderberg, Historietter

Det var med förtjusning jag antog mig uppgiften att läsa Söderbergs Historietter, jag behövde inte bli besviken. Jag har aldrig känt mig närmare författaren Hjalmar Söderberg, inte ens Martin Bircks ungdom frambringande samma intimitet som Historietter. Boken är fylld av små historier, noveller, som verkar kretsa kring Söderbergs liv, liksom en dagbok.

Vissa noveller stack ut mer än andra, Pälsen, Skuggan och En herrelös hund kände jag igen sedan tidigare vilka också står ut lite över de andra. Upplägget i boken är genialiskt, den börjar med till synes menlösa historier - men ändå filosofiska - och avslutas med tyngre ämnen som död, mobbning och elakheter. Jag lägger mig den ifrån mig med en känsla av sorg, upprördhet och samtidigt en känsla av samhörighet med Söderberg. Jag inbillar mig att jag förstår honom, att vi tänker lika, han och jag. Han språk är som alltid fenomenalt, karaktärerna och miljöerna beskrivs med en sådan finess att man tycker sig vara på plats och möta de karaktärer som omnämns. Att Söderberg är förtjänt sin uppmärksamhet råder ingen tvivel om, han har ännu inte gjort mig besviken.

Det är svårt att sätta fingret på exakt vad jag älskar så i Söderbergs författarskap, till stor del kan vara det estetiska i hans språk, hans förmåga att fånga upp och förmedla en upplevelse:

Dagen var vacker. En blek septemberdag: en av dessa den tidiga höstens lyckodagar, vilkas ljusa och lätta melankoli redan så ofta hunnit verka på våra sinnen, att den vekt rörda stämning de fordom kallade fram fått gå till vila för att lämna rum åt en känsla av mera jordiskt välbefinnande. Himmelen lyste ren och blå. Insekterna surrade i lövverket över och omkring oss, vattnet glittrade, hamnen och staden skymtade på avstånd.

Historietter är en roman jag hoppas svensklärarna där ute i verkligheten använder sig av i sin undervisning. Den är utmärkt att använda i undervisning med tanke på det korta novellerna i ett enkelt men inte simpelt språk som lämpar sig för och inbjuder till eftertanke. Bör läsas av var och en som uppskattar eller ännu inte lärt sig uppskatta den störste av våra svenska författare.