Röda rummet är den bästa bok genom tiderna, hittills, som jag läst. Trots att Hjalmar Söderberg är vår absoluta bästa, skickligaste författare levererar August Strindberg den i särklass bästa boken. Det var först på senare år då jag läste Söderbergs Doktor glas och Den allvarsamma leken då Söderberg faktiskt gick om Strindberg på min lista av bästa författare.
Det mest fantastiska med Röda rummet är Strindbergs fenomenala förmåga att beskriva miljöer och karaktärer med en sådan inlevelse att de lever kvar i sinnet långt efter att man slagit ihop pärmarna. Hans fantastiska förmåga att skriva ned människor på ett så subtilt sätt att det inte går att missförstå men ändå inte ta illa upp är fascinerande. Det kulturhistoriska värdet i romanen är oerhört högt, det förstod jag att uppskatta efter min c-uppsats På menyn i Röda rummet som behandlade den mat och dryck som presenterades av Strindberg. Jag har, med hjälp av Jan-Öjvind Swahn, lärt mig otroligt mycket kring vad som åts och dracks under 1800- och 1900-talen. Många traditioner lever kvar än idag, andra traditioner har dessvärre gått förlorade. Vårt smörgåsbord till exempel var en gång i tiden ett komplement till brännvinsbordet som av tradition alltid dukades vid sexor. Smörgåsbordet innehöll smårätter för att man på stående fot skulle kunna få något i magen för att inte bli alltför berusad av brännvinet från brännvinsbordet. Visst hade det varit alldeles underbart med brännvinsbord än idag?
Strindberg beskriver ett Stockholm som man förälskar sig i. Han beskriver en vår som man förälskar sig i, karaktärer som man lär sig avsky, karaktärer som man lär sig älska. Man lider med de stackars konstnärerna, med de fattiga, skrattar åt de dumma rika och njuter av Strindbergs finurliga omskrivningar.
Även om jag politiskt sätt är mer åt det blå hållet tycker jag definitivt att vi har mycket att tacka Strindberg och hans samtida socialister för vad de gjorde för Sverige och arbetarna.
Början av boken, vilket är lite av ett signum för Strindberg:
"Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparne hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men lindarne bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarne, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren; ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarne sedan sista vinterns snö gått bort och därför levdes ett obesvärat liv därinne av både djur och blommor. Gråsparvarne höllo på att samla upp skräp, som de sedan gömde under takpannorna på navigationsskolans hus; de drogos om spillror av rakethylsor från sista höstfyrverkeriet, de plockade halmen från unga träd som året förut sluppit ur skolan på Rosendal - och allting sågo de! De hittade barège-lappar i bersåer och kunde mellan stickorna på en bänkfot draga fram hårtappar efter hundar, som icke slagits där sedan Josefinadagen i fjor. Där var ett liv och ett kiv.
Men solen stod över Liljeholmen och sköt hela kvastar av strålar mot öster; de gingo genom rökarne från Bergsund, de ilade fram över Riddarfjärden, klättrade upp till korset på Riddarholmskyrkan, kastade sig över till Tyskans branta tak, lekte med vimplarne på Skeppsbrobåtarne, illuminerade i fönstren på Stora Sjötullen, eklärerade Lidingöskogarne och tonade bort i ett rosenfärgat moln, långt, långt ut i fjärran, där havet ligger. Och därifrån kom vinden, och hon gjorde samma färd tillbaka, genom Vaxholm, förbi fästningen, förbi Sjötulln, utmed Siklaön, gick in bakom Hästholmen och tittade på sommarnöjena; ut igen, fortsatte och kom in i Danviken, blev skrämd och rusade av utmed södra stranden, kände lukten av kol, tjära och tran, törnade mot Stadsgården, for uppför Mosebacke, in i trädgården och slog emot en vägg. I detsamma öppnades väggen av en piga, som just rivit bort klistringen på innanfönstren; ett förfärligt os av stekflott, ölskvättar, granris och sågspån störtade ut och fördes långt bort av vinden, som nu medan köksan drog in den friska luften genom näsan, passade på att gripa fönstervadden som var beströdd med paljetter och berberisbär och törnrosblad, och började en ringdans utefter gångarne, i vilken snart gråsparvarne och bofinkarne deltogo, då de sålunda sågo sina bosättningsbekymmer till stor del undanröjda. "
...så vackert skrivet att jag tappar andan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar