Gustave Flaubert, Madame Bovary

Madame Bovary utspelar sig i vad jag anser de vackraste delarna av världen; nordvästra Frankrike. I dessa underbara miljöer finner Charles Bovary den vackra Emma som han efter sin frus död förälskar sig i och sedan äktar. Romanen från 1856 publicerades som en följetong i Revue de Paris, och trots vissa strykningar och censur föranledde publiceringen sedlighetsåtal mot Gustave Flaubert.

Eftersom jag föredrar att läsa litteratur med egna ögon tar jag reda på så lite som möjligt om roman och författare innan jag läser. Inledningen av romanen påminde om en smäktande kärleksroman à la Goethe, eller möjligtvis Jane Austens Emma. Emma trodde sig älska Doktor Charles Bovary, men efter bröllopet inser hon att den kärlek hon läst om i kärleksromanerna inte infinner sig. Hon blir ledsen och sjuk, vilket oroar hennes make så pass att han beslutar sig för att flytta enkom för att erbjuda sin hustru en ny miljö. De hamnar i den lilla byn Yonville strax utanför Rouen. Här föder Emma till sin besvikelse en dotter, Berthe, hon hade hellre fött en son då hon tyckte att mannen har större möjlighet att bli lycklig än en kvinna.

Emma förälskar sig i en bekant, Léon. I rädsla för att bryta mot äktenskapet genom att vara otrogen förnekar hon sin kärlek och försöker fokusera sig på sin dotter och sin make. I förtvivlan lämnar Léon Yonville och flyttar till Rouen, varpå Emma istället möter den charmerande greven Rodolphe som hon applicerar sin kärlek på. Denna gång följer hon sitt hjärta och blir Rodolphes älskarinna. Rodolphe tröttnar dock på den intensiva kärlek Emma erbjuder och avslutar förhållandet. Emma blir oerhört olycklig och faller i en djup depression. I önskan att hjälpa henne att bli frisk tar Charles med sin hustru på teater i Rouen där de av en slump återigen möter Léon. I Rouens vackra katedral sker Emma och Léons första möte och här inleder de ett kärleksförhållande där de möts på hotell Röda Korset i Rouen, La Crosse Rouge, varje torsdag. Trots att förälskelsen svalnar fortsätter de att träffas. Emmas ekonomiska utsvävningar börjar göra läget ohållbart och genom utpressning av handlaren tvingas Emma skriva på växlar för att lyckas hemlighålla sin älskare. Det slutar med att Bovary utarmas på pengar, Emmas olycka för det hon har orsakat tvingar henne att ta arsenik. Boken avslutas med en sammanfattning om vad som hänt med de karaktärer som figurerat i romanen, avslutningsvis får man veta att Charles dör och stackars Berthe som är i botten av samhällsstegen får ta anställning i en boumullsfabrik.

Madame Bovary är oerhört lätt att läsa, då språket är enkelt och handlingen underhållande. Ämnet, den äkta kärleken mellan gifta mot förälskelsens pirr, är än idag ett huvudbry för människan. Den tilltalar, den skänker eftertanke. Trots den romantiska atmosfären i boken tycker jag mig ana vissa inslag från upplysningslittarturen. Liksom Voltaire finner Flaubert ingen rädsla för att utmåla det fula, eller att diskutera vikten av jordbruket; hur bonden är orsaken till människans välmående med sin kunskap och sin yrkesskicklighet. Ett exempel på beskrivning av det fula, som påminner lite om Strindbergs sätt att skriva vilket jag blev oerhört förtjust i:

Diligensen stannade vid hotell La Crosse Rouge på Beauvoisineplatsen. Det var ett av dessa hotell som brukar finnas i provinsstädernas utkanter, med ett stort stall och små sovrum, där hönsen går på gården och pickar korn bland leriga vagnshjul, med gamla hederliga trähus med maskstungna balkonger som knakar i blåsten under aklla vinternätter, fullt med folk året runt, matos och oväsen, en matsal med svarta bord klibbiga av kaffekaskar, tjocka fönsterrutor gula av flugsmuts, fuktiga servetter med vinfläckar, ett kafé utåt gatan och en köksträdgård på baksidan, och överallt en lantlig doft ungefär som av helgdagsklädd dräng.

Något som förbryllade mig när jag läste boken, och förbryllar mig ännu är den blinde; en karaktär som håller till kring diligenserna och tigger. Han är blind, istället för ögonen är där svarta hålor fyllda av grön vätska som stelnat långt ned på nästippen. Denne man väcker stort obehag hos Emma när hon färdas till Rouen för sina kärleksmöten med Léon. Hon möter honom även i arsenikens sviter när prästen står och läser sina böner över henne:

Plötsligt hördes från gatan klampet av grova träskor och en käpp som stötes i marken. En hes och sträv röst sjöng:

När sol bak sky sig gömmer
om kärlek flickan drömmer

Emma reste sig i kramp. Håret hängde ned över axlarna, blicken var stel och munnen gapade.

Min flicka böjer nu sig ner
mot marken som oss säden ger.
När ax för lien falla,
hon plocka vill dem alla

-Den blinde! ropade hon.
Emma började skratta, ett vilt, förfärligt och förtvivlat skratt. Hon trodde att hon såg den olyckliges hemska ansikte som en skräckbild från andra sidan.

Och vinden ven om flickans kind,
den korta kjoln flög upp för vind

Ett krampanfall kastade henne ned i kuddarna. Alla tog ett steg framåt. Hon levde inte längre.

Vem var den blinde? Djävulen? Eller det dåliga samvetet?