Joseph Heller, Moment 22

Läses just nu inför delkurs 4 - det gäller ju att vara ute i god tid!

Ensam drickande under månen

Ensam drickande under månen, Li Po

Mol allena läppjade jag på en kruka vin
bland blommorna. Jag hade ingen glamma med -
förrn jag höjde min vinkopp och bad den klara månen
att hämta min skugga, så att vi skulle bli tre.
Och fastän månen var oförmögen att dricka
och skuggan bara följde mig liknöjt i hälarna,
njöt jag likväl av en stund dessa stallbröders sällskap
medan våren, den flyktiga, led mot sitt slut...

Jag sjöng. Och månen skänkte mig sitt bifall.
Jag dansade. Min skugga kom tumlande efter.
Så långt jag kan minnas var vi de såtaste vänner,
men sedan blev jag full och vi tappade bort varandra.
Må vi länge fortsätta vår loja och underliga samvaro
i hopp om att få mötas en gång på Himlens töckniga flod!

Fjodor Dostojevskij, Brott och straff

Raskolnikov, en fattig student i S:t Petersburg, fattar ett beslut om att mörda pantlånerskan. I stundens hetta begås misstag och även pantlånerskans syster drabbas av Raskolnikovs yza. Efter mordet faller han in i en djup febersjukdom och under hans tillfrisknande får läsaren följa Raskolnikov genom S:t Petersburg i hans möten med andra människor ohc polisens utredning kring brottet. Raskolnikov möter så småningom också en kvinna, Sonja, som han förälskar sig och till slut avslöjar sin gärning för. Han lovar henne att ang sig själv, vilket han också gör, han blir dömd och får avsitta sin tid i arbetsläger.

Raskolnikovs världsbild är snedvriden och han ser på sina medmänniskor som skruvade främlingar. Hans gärning är ett illdåd, han mördar pantlånerskan på märkliga grunder som verkar ty sig vara mer ett dåd som han utför bara för att visa att han kan bemästra liv och död. Trots att han aldrig uttalar någon ånger för det han gjort verkar han lida oerhört efter mordet, delvis på flykt undan polis och i oro för att hans nära ska avslöja honom. Kvalen blir han straff.

En fantastisk roman med oförtjänt dåligt rykte. Den är inte alls så svårmodig och tung som den sägs vara. En av de romaner som satt som djupast spår i mig, jag kommer aldrig att glömma den!

Hjalmar Söderberg, Historietter

Det var med förtjusning jag antog mig uppgiften att läsa Söderbergs Historietter, jag behövde inte bli besviken. Jag har aldrig känt mig närmare författaren Hjalmar Söderberg, inte ens Martin Bircks ungdom frambringande samma intimitet som Historietter. Boken är fylld av små historier, noveller, som verkar kretsa kring Söderbergs liv, liksom en dagbok.

Vissa noveller stack ut mer än andra, Pälsen, Skuggan och En herrelös hund kände jag igen sedan tidigare vilka också står ut lite över de andra. Upplägget i boken är genialiskt, den börjar med till synes menlösa historier - men ändå filosofiska - och avslutas med tyngre ämnen som död, mobbning och elakheter. Jag lägger mig den ifrån mig med en känsla av sorg, upprördhet och samtidigt en känsla av samhörighet med Söderberg. Jag inbillar mig att jag förstår honom, att vi tänker lika, han och jag. Han språk är som alltid fenomenalt, karaktärerna och miljöerna beskrivs med en sådan finess att man tycker sig vara på plats och möta de karaktärer som omnämns. Att Söderberg är förtjänt sin uppmärksamhet råder ingen tvivel om, han har ännu inte gjort mig besviken.

Det är svårt att sätta fingret på exakt vad jag älskar så i Söderbergs författarskap, till stor del kan vara det estetiska i hans språk, hans förmåga att fånga upp och förmedla en upplevelse:

Dagen var vacker. En blek septemberdag: en av dessa den tidiga höstens lyckodagar, vilkas ljusa och lätta melankoli redan så ofta hunnit verka på våra sinnen, att den vekt rörda stämning de fordom kallade fram fått gå till vila för att lämna rum åt en känsla av mera jordiskt välbefinnande. Himmelen lyste ren och blå. Insekterna surrade i lövverket över och omkring oss, vattnet glittrade, hamnen och staden skymtade på avstånd.

Historietter är en roman jag hoppas svensklärarna där ute i verkligheten använder sig av i sin undervisning. Den är utmärkt att använda i undervisning med tanke på det korta novellerna i ett enkelt men inte simpelt språk som lämpar sig för och inbjuder till eftertanke. Bör läsas av var och en som uppskattar eller ännu inte lärt sig uppskatta den störste av våra svenska författare.

Gustave Flaubert, Madame Bovary

Madame Bovary utspelar sig i vad jag anser de vackraste delarna av världen; nordvästra Frankrike. I dessa underbara miljöer finner Charles Bovary den vackra Emma som han efter sin frus död förälskar sig i och sedan äktar. Romanen från 1856 publicerades som en följetong i Revue de Paris, och trots vissa strykningar och censur föranledde publiceringen sedlighetsåtal mot Gustave Flaubert.

Eftersom jag föredrar att läsa litteratur med egna ögon tar jag reda på så lite som möjligt om roman och författare innan jag läser. Inledningen av romanen påminde om en smäktande kärleksroman à la Goethe, eller möjligtvis Jane Austens Emma. Emma trodde sig älska Doktor Charles Bovary, men efter bröllopet inser hon att den kärlek hon läst om i kärleksromanerna inte infinner sig. Hon blir ledsen och sjuk, vilket oroar hennes make så pass att han beslutar sig för att flytta enkom för att erbjuda sin hustru en ny miljö. De hamnar i den lilla byn Yonville strax utanför Rouen. Här föder Emma till sin besvikelse en dotter, Berthe, hon hade hellre fött en son då hon tyckte att mannen har större möjlighet att bli lycklig än en kvinna.

Emma förälskar sig i en bekant, Léon. I rädsla för att bryta mot äktenskapet genom att vara otrogen förnekar hon sin kärlek och försöker fokusera sig på sin dotter och sin make. I förtvivlan lämnar Léon Yonville och flyttar till Rouen, varpå Emma istället möter den charmerande greven Rodolphe som hon applicerar sin kärlek på. Denna gång följer hon sitt hjärta och blir Rodolphes älskarinna. Rodolphe tröttnar dock på den intensiva kärlek Emma erbjuder och avslutar förhållandet. Emma blir oerhört olycklig och faller i en djup depression. I önskan att hjälpa henne att bli frisk tar Charles med sin hustru på teater i Rouen där de av en slump återigen möter Léon. I Rouens vackra katedral sker Emma och Léons första möte och här inleder de ett kärleksförhållande där de möts på hotell Röda Korset i Rouen, La Crosse Rouge, varje torsdag. Trots att förälskelsen svalnar fortsätter de att träffas. Emmas ekonomiska utsvävningar börjar göra läget ohållbart och genom utpressning av handlaren tvingas Emma skriva på växlar för att lyckas hemlighålla sin älskare. Det slutar med att Bovary utarmas på pengar, Emmas olycka för det hon har orsakat tvingar henne att ta arsenik. Boken avslutas med en sammanfattning om vad som hänt med de karaktärer som figurerat i romanen, avslutningsvis får man veta att Charles dör och stackars Berthe som är i botten av samhällsstegen får ta anställning i en boumullsfabrik.

Madame Bovary är oerhört lätt att läsa, då språket är enkelt och handlingen underhållande. Ämnet, den äkta kärleken mellan gifta mot förälskelsens pirr, är än idag ett huvudbry för människan. Den tilltalar, den skänker eftertanke. Trots den romantiska atmosfären i boken tycker jag mig ana vissa inslag från upplysningslittarturen. Liksom Voltaire finner Flaubert ingen rädsla för att utmåla det fula, eller att diskutera vikten av jordbruket; hur bonden är orsaken till människans välmående med sin kunskap och sin yrkesskicklighet. Ett exempel på beskrivning av det fula, som påminner lite om Strindbergs sätt att skriva vilket jag blev oerhört förtjust i:

Diligensen stannade vid hotell La Crosse Rouge på Beauvoisineplatsen. Det var ett av dessa hotell som brukar finnas i provinsstädernas utkanter, med ett stort stall och små sovrum, där hönsen går på gården och pickar korn bland leriga vagnshjul, med gamla hederliga trähus med maskstungna balkonger som knakar i blåsten under aklla vinternätter, fullt med folk året runt, matos och oväsen, en matsal med svarta bord klibbiga av kaffekaskar, tjocka fönsterrutor gula av flugsmuts, fuktiga servetter med vinfläckar, ett kafé utåt gatan och en köksträdgård på baksidan, och överallt en lantlig doft ungefär som av helgdagsklädd dräng.

Något som förbryllade mig när jag läste boken, och förbryllar mig ännu är den blinde; en karaktär som håller till kring diligenserna och tigger. Han är blind, istället för ögonen är där svarta hålor fyllda av grön vätska som stelnat långt ned på nästippen. Denne man väcker stort obehag hos Emma när hon färdas till Rouen för sina kärleksmöten med Léon. Hon möter honom även i arsenikens sviter när prästen står och läser sina böner över henne:

Plötsligt hördes från gatan klampet av grova träskor och en käpp som stötes i marken. En hes och sträv röst sjöng:

När sol bak sky sig gömmer
om kärlek flickan drömmer

Emma reste sig i kramp. Håret hängde ned över axlarna, blicken var stel och munnen gapade.

Min flicka böjer nu sig ner
mot marken som oss säden ger.
När ax för lien falla,
hon plocka vill dem alla

-Den blinde! ropade hon.
Emma började skratta, ett vilt, förfärligt och förtvivlat skratt. Hon trodde att hon såg den olyckliges hemska ansikte som en skräckbild från andra sidan.

Och vinden ven om flickans kind,
den korta kjoln flög upp för vind

Ett krampanfall kastade henne ned i kuddarna. Alla tog ett steg framåt. Hon levde inte längre.

Vem var den blinde? Djävulen? Eller det dåliga samvetet?

August Strindberg, Röda rummet

Röda rummet är den bästa bok genom tiderna, hittills, som jag läst. Trots att Hjalmar Söderberg är vår absoluta bästa, skickligaste författare levererar August Strindberg den i särklass bästa boken. Det var först på senare år då jag läste Söderbergs Doktor glas och Den allvarsamma leken då Söderberg faktiskt gick om Strindberg på min lista av bästa författare.

Det mest fantastiska med Röda rummet är Strindbergs fenomenala förmåga att beskriva miljöer och karaktärer med en sådan inlevelse att de lever kvar i sinnet långt efter att man slagit ihop pärmarna. Hans fantastiska förmåga att skriva ned människor på ett så subtilt sätt att det inte går att missförstå men ändå inte ta illa upp är fascinerande. Det kulturhistoriska värdet i romanen är oerhört högt, det förstod jag att uppskatta efter min c-uppsats På menyn i Röda rummet som behandlade den mat och dryck som presenterades av Strindberg. Jag har, med hjälp av Jan-Öjvind Swahn, lärt mig otroligt mycket kring vad som åts och dracks under 1800- och 1900-talen. Många traditioner lever kvar än idag, andra traditioner har dessvärre gått förlorade. Vårt smörgåsbord till exempel var en gång i tiden ett komplement till brännvinsbordet som av tradition alltid dukades vid sexor. Smörgåsbordet innehöll smårätter för att man på stående fot skulle kunna få något i magen för att inte bli alltför berusad av brännvinet från brännvinsbordet. Visst hade det varit alldeles underbart med brännvinsbord än idag?

Strindberg beskriver ett Stockholm som man förälskar sig i. Han beskriver en vår som man förälskar sig i, karaktärer som man lär sig avsky, karaktärer som man lär sig älska. Man lider med de stackars konstnärerna, med de fattiga, skrattar åt de dumma rika och njuter av Strindbergs finurliga omskrivningar.

Även om jag politiskt sätt är mer åt det blå hållet tycker jag definitivt att vi har mycket att tacka Strindberg och hans samtida socialister för vad de gjorde för Sverige och arbetarna.

Början av boken, vilket är lite av ett signum för Strindberg:

"Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparne hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men lindarne bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarne, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren; ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarne sedan sista vinterns snö gått bort och därför levdes ett obesvärat liv därinne av både djur och blommor. Gråsparvarne höllo på att samla upp skräp, som de sedan gömde under takpannorna på navigationsskolans hus; de drogos om spillror av rakethylsor från sista höstfyrverkeriet, de plockade halmen från unga träd som året förut sluppit ur skolan på Rosendal - och allting sågo de! De hittade barège-lappar i bersåer och kunde mellan stickorna på en bänkfot draga fram hårtappar efter hundar, som icke slagits där sedan Josefinadagen i fjor. Där var ett liv och ett kiv.

Men solen stod över Liljeholmen och sköt hela kvastar av strålar mot öster; de gingo genom rökarne från Bergsund, de ilade fram över Riddarfjärden, klättrade upp till korset på Riddarholmskyrkan, kastade sig över till Tyskans branta tak, lekte med vimplarne på Skeppsbrobåtarne, illuminerade i fönstren på Stora Sjötullen, eklärerade Lidingöskogarne och tonade bort i ett rosenfärgat moln, långt, långt ut i fjärran, där havet ligger. Och därifrån kom vinden, och hon gjorde samma färd tillbaka, genom Vaxholm, förbi fästningen, förbi Sjötulln, utmed Siklaön, gick in bakom Hästholmen och tittade på sommarnöjena; ut igen, fortsatte och kom in i Danviken, blev skrämd och rusade av utmed södra stranden, kände lukten av kol, tjära och tran, törnade mot Stadsgården, for uppför Mosebacke, in i trädgården och slog emot en vägg. I detsamma öppnades väggen av en piga, som just rivit bort klistringen på innanfönstren; ett förfärligt os av stekflott, ölskvättar, granris och sågspån störtade ut och fördes långt bort av vinden, som nu medan köksan drog in den friska luften genom näsan, passade på att gripa fönstervadden som var beströdd med paljetter och berberisbär och törnrosblad, och började en ringdans utefter gångarne, i vilken snart gråsparvarne och bofinkarne deltogo, då de sålunda sågo sina bosättningsbekymmer till stor del undanröjda. "

...så vackert skrivet att jag tappar andan!